RÖKELSE

En artikel om rökelser - hur de används för andliga och magiska bruk världen över och hur du tillverkar dina egna.

Av: Johannes B. Gårdbäck

Inledning

Användandet av rökelse har förekommit i magiska och religiösa arbeten i minst 4000år. Om man vill uttyda en folkmagisk signatur bakom detta bruk behöver man bara titta på hur något solitt blir till subtil rök och stiger uppåt. Denna signatur använts till att förmedla böner, önskningar och instruktioner till Gudar, Gudinnor, andar och olika typer av osynliga makter eller på olika sätt inverka på dessa krafter. Vid inrökning av amuletter, talismaner och annat handlar tanken också om att bilda en länk mellan det subtila och osynliga så att det kan överföras till talismanen, föremålet eller personen. 

Doften har också en signatur. Generellt sett gäller att väldoft attraherar och mindre väldoftande ämnen driver bort. Detta varieras dock starkt inom olika traditioner och bruk. Otäckt doftande kan attrahera negativa krafter och förstärka negativa tankar och känslor och vice versa.  

De vanligaste rökelserna har alltid varit enkla ämnen. Ett visst träslag, bär, blad, kåda eller en mineral, såsom svavel. 

Sammansatta rökelser kommer i många former och variationer. Det finns rökelsepulver, rökelsepinnar, koner, rökelsebollar, rökelsepapper och spiralrökelse.  

Rökelsepulver är örter, rötter eller mineraler som krossas till pulver. Rökelsepulver kan också ha blandats ut i en bas bestående av lätt tillgängligt träpulver som färgats och blandats med kol eller salpeter.  Denna typ av rökelse bränns oftast på särskilt rökelsekol.

Rökelsekol är kol som krossats, blandats med salpeter och formats till små runda ”kakor”, vars ena sida är konkav för att lättare kunna hålla rökelsen på plats. Vissa rökelsekol får också en tillsats av exempelvis Sandelträ, för att de ska dofta bättre. 

Salpetern i rökelsen gör att den brinner jämnare och kontinuerligt. Generellt räknar man 10% att tio procent av rökelsens vikt ska vara salpeter. Att blanda ut den i vatten först och baka en kaka,  rulle på pinne, fördelar salpetern i materialet. Gör man inte det samlas salpeterkoncentrationer och rökelsen kommer att vara svår att tända, följt av en intensiv brand som snabbt tar slut när salpetern brinner upp och lämnar resten av rökelsen obränd. Detta är vanligt med rökelsekol av dålig kvalitet. Den spricker, sprätter och ryker ordentligt.

Om rökelsen ska ha en viss form blandas den ofta ut i ett bindningsmedel såsom kol, tragant gummi eller med annat lokalt förekommande naturligt bindningsmedel gjort på bark, kåda, frukt, honung eller fett.
 

Asiatiska rökelser  

Det vi kallar rökelse kallas i Indien för Agarbathi eller Agarbatthi och i engelsktalande länder oftast för Joss, från portugisiskans ”Dios”, som betyder Gud. Numera tenderar kineser och andra asiater att kalla allt som har med rökelse att göra för Joss när de skriver på engelska (Joss paper, Joss stick osv.). Rökelsepinnar är den vanligaste och mest populära rökelseformen hos oss i väst och i västinfluerade länder. En rökelsepinne förekommer med eller utan upprätthållande pinne. Om den har pinne i miten så har man blandat väldoftande ämnen med ett bindningsmedel Indiska rökelser tillhör mest spridda typerna här hemma. Importen tog förmodligen fart med 60 och 90-talets nyandliga vågor och har sedan dess spritts friskt i sk. New Age butiker över hela landet. En vanlig typ av indisk rökelsepinne görs  av kryddor som blandas med ett naturligt bindningsmedel och fästs på en bambupinne. Denna typ kallas Masala i Indien och förlorar sällan sin doft även när den lagrats en längre tid.  En annan sort är en mix av kryddor och aromatiska örter eller rötter som kan ha doppats i eteriska oljor. Dessa doftar oftast kryddigt och sött och är mjuka att ta på, då de aldrig torkar ut. Denna typ kallas Durbars och är relativt vanliga här hemma. 

En grupp som de flesta rökelsevänner känner till är Champas. De innehåller alltid kådan från det sydostasiatiska Alianthus Malabarica trädet. Denna kåda kallas halmaddi och doftar som blommorna från ett Frangipaniträd (även kallat Plumeria). Halmaddin absorberar fukt från sin omgivning, vilket gör att Champa rökelser nästan alltid känns lite våta eller fuktiga. Pulveriserad och intagen i små doser används halmaddin (eller ”mutteepal”, som den också kallas) i örtmedicin mot bronkit och dysenteri. Den mest välkända av alla champasorter är naturligtvis Nag Champa. ”Nag” kommer från ordet naga och betyder ”orm”. Förutom halmaddi innehåller Nag Champa också en stor del sandelträ.  Den västa sortens rökelse är olika former av trämjöl som blandas med färg och doppas i syntetiska doftämnen. Denna typ av rökelse lämnar ofta en underton av ”kemisk doft” efter sig och bör undvikas..  Blandningen fuktas sedan och blandas med Gummi Arabicum och fästs på en tunn bambupinne, som slutligen doppas i syntetiska doftämnen och läggs för att torka.  

Rökelsebollar förekom ofta på apotek förr och är små runda bollar som läggs på kol. Rökgubbar eller rökljus kallas oftast Konrökelse i Sverige numera. I Indien heter denna typ Dhoop och är vanligtvis koner med kryddor, örter eller träpulver som kan ha doppats i doftämnen. En av de vanligaste sorterna här i Sverige är Chandan Dhoop, som har en hög koncentration av sandelträ i sig. Spiralrökelse och repformad rökelse är relativt ovanligt i Sverige ännu så länge. De är vanliga i östasiatiska kulturer och i Kina och kan köpas på de flesta välsorterade kinesiska matvaruaffärer. De tillverkas på samma sätt, men med annan form helt enkelt. 

I storstäder finns det oftast också japansk, tibetansk, nepalesisk och kinesisk rökelse att köpa.

 Japanerna började använda rökelse som en import från Kina och detta har sedan utvecklats till en egen konstform (som allt annat från tedrickning till blomsterarrangemang) i Japan, vid namn Koh-Do. Japanska rökelser är ofta av bra kvalitet, har få eller inga syntetiska tillsatser och en bas av Örnträ (Aquillaria) eller Sandelträ. De kommer ofta i form av briketter eller rökelsepinnar utan stödpinne i mitten.  

Tibetansk rökelse kommer oftast i pinnform utan stödpinne, doftar ”jordigt” och saluförs som ”healingrökelse” av ett eller annat slag. Recepten baseras ofta på Tibetansk medicin eller Ayurveda, men jag har aldrig sett vilken typ av problem och åkommor som behandlas med respektive ”healingrökelse”, vilket gör praktisk användande svårt och berövar rökelserna deras kulturella kontext. 

Rökelsepapper är oftast rispapper eller bambupapper som kan ha doppas i en lätt salpeterlösning och eventuell doft. I Kinesisk kultur är användandet av tryckta talismaner på rökelsepapper en egen konstform och det allra vanligaste sättet att förmedla en bön eller önskan till de andar eller Gudar, som av dem anses kunna se till att det önskade sker. Denna konst kallas även Zhi  ma (pappersrökelse, pappershäst eller pappershäststryck) eller Jia ma (första-klassens-häst) då de i början  trycktes alltid trycktes ihop med med bilden av en häst på vilken önskan eller bönen skulle stiga mot himmelen. Så småningom kom de därför vanligtvis kallas enbart för pappers-häst. 

Att bränna papper i andra former kallas också Dzi Dzat (”vikt papper” på guandong kantonesiska i Macao och Hong Kong) och hänger ihop med kinesernas 4000 åriga historia att offra saker till sina förfäder. Offra är helt fel ord egentligen. Då det handlar om att tillverka allt tänkbart som vi levande använder i form av papper och sedan bränna dem som en gåva till förfäderna. De kan då använda dem på andra sidan och håller sig nöjda och hjälper i sin tur oss på denna sidan. En Dzi Dzat butik är ofta fullproppad med allt från kostymer till senaste mobiltelefonerna och Dior väskor, allt tillverkat förbluffande naturtroget av rökelsepapper eller papir maché.

I kinesisk folkmagi betalar man alltid sina förfäder (och andra andar som anses vara ”lägre”, i bemärkelsen närmare oss levande) på ett eller annat sätt i förskott eller som tack för utförda tjänster. Ett sätt att göra detta är genom att bränna papperspengar. De är tillverkade av rökelsepapper och kallas Hell Money (”Helvetespengar”, vilket närmast betyder ”jordnära” i det kinesiska trossystemet) eller Heaven Money (som tillkom när västerlänningar började reagera på den ”sataniska” seden att ge pengar till ”helvetes demoner”). Dessa pengar finns i en stor mängd vackra variationer men de vanligaste typerna är numera tryckta imitationer av amerikanska dollarsedlar, har Jadekejsaren tryckt på ena sidan (Himmelens monark i Taoistisk tradition) och hans västerländska signatur (Yu Wong eller Yuk Wong) och bär också en signatur av Yanlou (”Helvetets” kejsare) om det är en Hell Money sedel. Sedlarna är ofta i överdrivet stora valörer (10 miljoner, 100 miljoner osv.).De kineser som emigrerade till väst, tog med sig denna tradition och därigenom kom den även att förekomma inom Hoodoon. I kinesisk folkmagi anses ofta att ritualen blir värdelös och allt resultat uteblir om man inte bränner dessa pengar i början eller slutet av ritualen och betalar de andar som av utövarna anses vara de som ser till att saker sker i magiska sammanhang. 

Om man vill använda dessa pengar i en ritual finns några grundläggande förhållningsregler:

Man ska aldrig ge en Hell Money eller Heaven Money sedel till en levande människa. Det anses ge otur och anses förolämpande så det betyder att man önskar deras död.

Hell Money ska förvaras i ett skåp där ingen ser dem så att de inte bringar otur genom att ligga framme där de kan ses av alla.  

Sedlarna ska behandlas som verkliga pengar när de används. Att bränna riktiga pengar kan lätt associeras med att pengarna ”går upp i rök” och anses bland kineser kunna bringa otur över hushållet. När de bränns ska de inte kastas i eld eller brinnande på något fat, utan antändas och varsamt läggas ut i hög eller spridas i solfjädersform. Det är röken, och inte flamman som ska stiga. Därför bör man inte antända hela sedeln på en gång utan en av kanterna och låta glöden sköta resten. Slocknar de, antänder man bara kanten på nytt. 

Både Hell Money och Heaven Money såväl som andra Dzi Dzat rökelsepapper i olika utföranden säljs i de flesta kinesiska matvarubutiker runt om i Sverige också. 
 

Smudging

En del utövare har också tagit sig an det som oftast smudging. Detta är ett bruk bland Nordamerikanska indianer, där man påstås används buntar med Ökensalvia eller Sweet Grass eller bränner Cederträ på ett snäckskal. Detta bruk är så vanligt här i Sverige att ”röka med salvia” har nästan blivit synonymt med att ”rena med rökelse”.  En amerikansk vän med cherokee rötter berättade att ”dumma vita” inte hade förstått att salvian kunde vara en sträng lärare och att den lika gärna kunde förvärra problemen, som ta bort dem om man inte instruerat den ordentligt via bön först. Han berättade också att det som kallades salvia i hans kultur inte alls var det vi kallar Ökensalvia eller Vit Salvia utan en helt annan växt, vars namn jag tyvärr glömt bort. Inom hoodoon förekommer salvia sällan som rening. Här är dess främsta bruk att inge visdom, klarhet i sinnet, stärka kvinnor och i vissa fall, bryta Crossed Conditions och Jinxes. 
 

Katolska rökelser

Katolska kyrkorökelser har oftast blivit synonyma med ”heliga” eller ”välsignande” eller ”renande” rökelser i hoodoo och en hel del andra europeiska folkmagitraditioner. De består ofta av Frankincense, Myrra, Benzoin och andra hartser och kådor. Benzoin (ihop med Aloe Vera) är för övrigt en av de vanligaste rökelserna inom arabisk folkmagi.  Den tidiga kyrkan här hemma använde inget av detta, utan brukade istället Timjan som sin främsta rökelse. Därför ser vi timjan i många gamla rökelserecept för välsignelserökelse. Tallkåda används rikligt för samma sak. Speciellt den Syd och mellanamerikanska tallkåda, som kallas Copal. 
 

Hur man blandar egen pulverrökelse:

Hoodootraditionen använder sig av två delar vid rökelsetillverkning; Basen och de verksamma örterna. 

Basen utgör den större massan av din rökelseblandning. Den består oftast av träpulver eller sågspån som avger en neutral eller välluktande doft när den bränns. Basen bör ha egenskaper som passar ihop med din rökelses syfte eller åtminstone ha en generellt stärkande eller välsignande egenskap.  Det anses dock inte vara nödvändigt då rökelsens andra del är de verksamma ingredienserna. En bas kan också doftsättas med hjälp av eteriska och aromatiska oljor. Det är i basen som salpeter och annat tillsätts för att kunna bränna rökelsen utan rökelsekol om man så önskar. 

Den andra delen utgör de örter och rötter som i traditionen anses verksamma för just det syfte rökelsen har. Denna del utgör oftast en betydligt mindre del än basen. Så lite som 10% av basen förekommer.  Ett udda antal ska det vara. Vissa räknar basen som en del medan andra utesluter bas och salpeter och räknar bara de aktiva i andra delen. 

Anledningen till att de aktiva örterna utgör en så liten del är att kunna hålla nere priset på den färdiga varan. De flesta rökelser av denna typ är avsedda att massproduceras och tillverkarna vet att få vill betala dyrt för deras rökelser. 

Själv blandar jag bara rökelser individuellt anpassade till respektive arbete avsedda att brännas på rökelsekol och använder därför sällan någon bas eller salpeterlösning. 

Det första du behöver är en eventuell rökelsebas och ett udda antal sorters örter, rötter eller annat som motsvarar det du ska åstadkomma. Om du inte jobbar utifrån ett färdigt rökelserecept föreslår jag att du utgår från vad din näsa och din säger dig om blandningen. Vill du jobba utifrån vad du verkligen tror kommer att fungera, kan du ställa frågan ”Ska jag använda … för att …verkligen ska ske?” till dig själv och sedan ”Hur mycket av … ska jag ha i rökelsen för att det verkligen ska fungera?”. 

Alla ingredienser ska mortlas till pulver. Om du stöter med morteln istället för att gnida mot kanterna blir det oftare ett finare pulver. Vissa rötter är stenhårda, som High John The Conqueror root och bör läggas i en handduk och krossas med hammare före du försöker mortla dem.  Andra är trådiga (som lakritsrot) och hur man än bankar bildar de bara trådar, som man får klippa ner med sax. Frön och runda kryddor är svåra att hålla kvar i morteln. Håll händerna över mortelns öppning när du ska krossa dem, för att förhindra att de försvinner ut över hela golvet. Kådor och resiner ska mortlas med stor försiktighet. De har en låg smälttemperatur och friktionen från mortlandet kan lätt göra att de fastnar i botten och aldrig mer lämnar din mortel. Speciellt den kåda som kallas Drakblod tenderar att klibba sig fast redan efter ett par sekunders mortlande. Det lättaste är att stöta ett tiotal gånger, sedan vänta och peta runt lite innan man upprepar proceduren. 

Planerar du att bränna pulvret på rökelsekol är detta allt du behöver göra.

Det låter enkelt, men alla som spenderat timmar med att blanda saker som doftat fantastiskt fram till de hamnat på glödande kol och sedan flytt ur rummet, vet att det tar tid innan man lär sig vad som doftar gott även på glödande kol. Själv tycker jag inte det spelar så stor roll vad det doftar, så länge det har önskad effekt, men den åsikten delar inte av alla.  

Ett gott exempel är att bränna grönmynta. I sin torkade form doftar den sött och gott men när man bränner den luktar den inte alls lika trevligt. Timjan eller lagerblad däremot luktar fantastiskt.

Jag föreslår att du skriver i marginalen till den örtreferensbok du skaffar dig hur respektive ört doftar när den bränns. Om du funderar på att tillverka rökelser åt de som vant sig vid att en sådan nödvändigtvis bör dofta gott, vill säga. 

Här är en lista som en av mina hoodoolärarinnor, Mama Ambota, satte samman gällande örter, trä och kryddor som doftar gott när de bränns:

• Kryddpeppar (kryddig doft)
• Balm of Gilead buds (Balsampoppelknoppar) (heady)
• Lagerblad (mogen doft)
• Björkbark (tallaktig)
• Kalmusrot (sött/fruktig)
• Kaskarilla bark (musk)
• Cederträblad och träspån (mellow)
• Kanelbark (varm och kryddig)
• Kryddnejlikor (varm och kryddig) 
• Cubeb bär (kryddig)
• Cypressblad och spån (bittersött)
• Deer's Tonungeblad(utsökt)
• Kretadiptamblad (örtig)
• Eucalyptus blad (kamferaktigt)
• Granbarr (sött och talldoftande)
• Enblad, bär och träspån (tallaktig doft)
• Lavenderblommor (yummm)
• Örnträd/Aloe (träaktigt)
• Mejramblad (örtigt)
• Myrrhträd (som myrraresin, kall)
• Myrtenblad (eucalyptusliknande)
• Orrisrot/Irisrot (violliknande)
• Patchoulblad (fantastisk)
• Tallbarr (Talldoftande)
• Rosmarin (utsökt)
• Rosenblad (som en hösteld) 
• Salvia (örtig)
• Sandelträ 
• Sassafras trä (sött)
• Stjärnanis (lite myntaaktig)
• Renfaneblad (sött/örtigt)
• Timjan (söt/träaktigt)
• Tonkaböna (vaniljliknande)
• Vetiverblad (utsökt)
• Småborreblom (cedaraktiga)
• Myskmadra (vaniljlikt)
• Malört (bitter/frän)

Vilken som helst av dessa kan brännas ensam eller i kombination. 

Sprit och vin tillsätts ofta till olika rökelseblandningar. Man kan låta torkad frukt som aprikoser, persikor, russin eller tranbär dra i vin, rom, gin, vodka eller konjak, sedan mala dem och tillsätta den till din rökelse.
 

Rökelser i Hoodootraditionen

I modern hoodoo används oftast pulverrökelse som strös eller formas till en kon ovanpå rökelsekol, eller formas till en kon vars topp antänds. För att forma en kon på ett lätt sätt tar man en pappersbit, rullar ihop den till en kon och håller ihop rullen mellan tumme och pekfinger medan man proppar den full med rökelsepulver. Man bör trycka till och packa den ordentligt innan man vänder den upp och ner och placerar den på ett fat eller i en kopp fylld med sand. Därefter släpper man pappersrullen och om att går som det ska rullar den upp sig och blottlägger en perfekt kon. De första 20 konerna ser oftast ut som en trött sandhög, men med lite övning bildar de snart en snygg bergskedja och så småningom en perfekt kon. Det är också vanligt att man radar upp rökelsen i udda antal högar och antänder dem en i taget. Exempelvis ihop med en psalm, en bön och någon annan handling man utför samma antal gånger. 

Rökelse används separat inom hoodoon för att röka ett rum, en person, eller en mojo bag eller som en del i ett altararbete, där rökelsen placeras tillsammans med ljus, pulver och annat på altaret.

För att röka in ett rum kan man antingen stänga alla fönster och dörrar, placera ett fat i varje rum, antända det hela och gå ut. Efter ca. 30 minuter går man tillbaka, vädrar och gör sig av med ritualrester på lämpligt sätt. Denna metod fördelar rökelsen i hela rummet och är lämplig för lättare rening, förberedelser för besök och fest och andra temporära ändamål. 

En kraftfullare metod är att lägga kol och rök i ett bärbart kärl och använda samma princip som vid golvtvätt. Man viftar och för röken uppifrån och ner samt inifrån och ut för att ta bort och rena samt utifrån och in, nerifrån och upp för att dra in. Bön eller läsning under hela proceduren i en mumlande ton kan rekommenderas. Dels stärker det ditt fokus och dels ger det extra kraft till det du gör. 

En mojobag eller talisman röks genom att låta den passera ett udda antal gånger genom röken. En annan variant är att hålla mojon över rökelsen så att den hänger fritt i det medföljande snöret, på samma sätt som en pendel. Därefter instruerar man den att dra till sig kraft tills den har nog för att utföra det den är skapad för att göra. Om man har talang för att använda en pendel kommer mojon att börja röra sig ordentligt tills den fått nog med kraft. 
 

Rökelse i Trolldomstraditionen.

Att röka in en person eller plats är även vanligt förekommande inom trolldomstraditionen. Man rökte med svavel, sju sorts lövträ, alvnäver eller alvmossa, Dyvelsträck (asafoetida), Virak (frankincense), Enris, Trätjära, Fårull, Angelika rot, Tibast, Ek (vrideldspinnar) och en hel del annat. Det vanligaste två metoderna går till såhär:

Personen som ska rökas klär av sig ner till bara linningen (dvs. behåller underkläderna på). Rökelsen förs därefter motsols runt huvudet tre gånger, därefter runt midjan tre gånger och slutligen runt fotlederna tre gånger. En del utövare tar med hals, armbågsleder, handleder, bröstkorg osv. också. Resterna av röken kastas alltid mot norr, vid korsväg eller kyrkogård. 

Personen får sätta sig på en stol eller lägga sig på en säng och ta ett lakan över sig. Därefter antändes rökelsen och placerades under stolen eller sängen.

Man använde ofta ett glödkol från kökets vedspis och placerade rökelsen på den. Elden härifrån ansågs vara starkt bunden till hemmet och hemmets lycka och det är möjligt att vissa utövare hade detta i åtanke. Idén är då att hemmet ligger till grund och genom sin eld och hetta driver de verksamma örterna framför sig, mot den drabbade och därmed drivs det onda iväg vidare mot Norr där det hör hemma. Motsolscirkelns idé, förutom associationer med sol och måne, var enligt vissa utövare att allt som händer i de dödas och andarnas värld sker motsatt eller spegelvänt mot vår. Varje handling som ska inverka på deras värld sker därför baklänges och bakvänt. 

En annan vanlig rökelsemetod var att röka med älvanäver eller alvmossa. Detta kunde ske som ovan, men den vanligaste metoden var att antända mossan och hålla den nära det ställe där tussen, alven eller annat skogsväsen hade bitit, nypt eller slagit. Dessa ställen uppvisade hudrodnad, exem och andra hudförändringar. Man för den glödande delen och röken nära det drabbade stället en kort stund, tar sedan bort den (ibland genom att föra mossan ut och bort från personen) och därefter upprepar man proceduren igen. Man kan upprepa det hela ett udda antal gånger, men det vanligaste var att hålla på till stället blev rött av värmen. När det röda försvunnit (efter några dagar) kommer det att ha tagit med sig det onda. 

Metoden är välkänd idag från den kinesiska medicinen där proceduren kallas Moxabränning. Rökelsen man använder där består uteslutande av Gråbo (Artemisia Vulgaris). Man menar idag att metoden skapar genomblödning i det drabbade området och därmed främjar såväl tillförsel av olika ämnen genom blodet som bortförande och bekämpande av diverse sjukdomar, virus och bakterier.  

Rökningsmetoden används i stor utsträckning även på djur.