Utläsning av den döde vid likvaka.
Den vanligaste diskussionen kring ande-tro och de döda handlar oftast om det verkligen finns några andar eller gudar i det vi upplever och kallar verkligheten och om de i så fall kan ha någon som helst inverkan på oss.
Låt oss lämna den frågan för ett ögonblick lämna och istället fundera på vad det ger de som bejakar utövandet av förfädershedran och kontakt med döda.
Funktionen som en levande praktik av att kalla på och samtala med sina avlidna anhöriga har är inte att bevisa för sig själv huruvida de döda “verkligen” fortsätter att leva efter deras kropp dött, eller ett sätt att desperat hålla kvar i något som många anser ha gått förlorat för alltid. Det handlar snarare om effekterna av ett levande förhållningssätt. Den meningsfyllnad det ger och det positiva sammanhang man själv får till döden och de som dött. De luckor som fylls av att ha en levande och bra relation till saker och ting istället för att välja att betrakta dem som livlösa, icke-existerande och onåbara.
Olika kulturer har i olika tider haft olika sätt att ge mening och fylla en sund relation till döden och de döda. Oavsett vilken så ger tron att de döda lever kvar bland oss, i naturen eller i himmelen eller vad det nu är en hjälp i sorgearbetet. Den ger meningsfyllnad åt livet i tanken på den annalkande döden. Dessutom tar den bort mycket av den dödsångest och rädsla för döden som så många av oss känner. Att tala med de döda och utföra ritualer som ljuständning, rökelse, mat ger en kommunikativ kontext där man också kan anse sig blir vägledd av förfäder och förmödrar genom intryck, drömmar och liknade. Huruvida det verkligen är så eller inte spelar ingen roll eftersom det åtråvärda är den goda meningsfyllnad utövaren får.
Att hedra sina förfäder genom att prata med dem, ge dem mat, tända ljus och rökelse ger alltså en positiv meningsfyllnad för utföraren, gällande döden själv, livet efter döden och meningsfyllnad i sitt förhållningssätt till de som avlidit.
I en jakt och krigarkultur är det en väsentlig hjälp i sorgebearbetandet och förhållningen till de som dör att de kommer till en plats som är meningsfull för just den typen av kultur. Att komma till Valhall eller Sessrymnir och firas som en krigarhjälte eller att förenas med skog och natur och ta sin boning där efter döden är exempel på trosstrukturer som ger mening åt efterlevande i sådana kulturer.
I ett bondesamhälle eller industriellt samhälle där arbetet är hårt och slitsamt blir graven som vila eller vistelsen i salar med evigt ljus mer lockande och meningsfullt för de efterlevande. De döda ska då inte “störas” längre. Om existensiell ångest präglar kulturen är utslocknande och evighetens tomhet och intinghet en förlösande modell och vissa väljer att anamma den.
Att välja ett förhållningssätt där kunskap, kärlek, närvaro och stöd försvinner och aldrig mer kan nås leder ofta till större sorg, smärta och kan leda till en tillvaro där man inte ens tål tankar, eller diskussioner som handlar om döden. Om man har ett förhållningssätt till döden och de döda som bara väcker rädsla, smärta och rent av urholkar livets mening genom depression och energidränage.
Att sätta döden i ett meningsfullt sammanhang med sig själv är en nödvändighet, då vi förr eller senare alltid måste konfronteras med den. Våra anhöriga dör och vi ska en dag gå samma väg.
Frågan är vad vi säger till våra barn? Hur fostrar vi dem att förhålla sig till döden idag? Hur fostrar vi dem att förhålla sig till de döda?
När morfar, farfar, farmor eller mormor dör? Eller än värre, när en förälder eller ett syskon dör? Vilka förhållningssätt ger vi dem och vilka redskap? Mår de bra av dessa eller skapar de rädsla, ångest, förtvivlan och evig avsaknad?
För de som känner att en negativ syn på döden och de döda inte är bra är här ett exempel på vad man kan göra:
Att skapa plats för de döda
Att sätta upp en enkel förfädersplats kan vara ett bra sätt att närma sig ett meningsfullt förhållningssätt till döden och de avlidna. Här kan man prata med dem, ställa fram lite dryck och mat, tända ett ljus eller en rökelsesticka. Man kan be dem om hjälp med något eller bara ha det som en levande mötespunkt. Något som påminner om att de fortfarande är en del av ens eget liv och inte något man behöver associera med saknad, frånvaro, evig vila som ej får störas eller annat, vilket kyrkogårdar oftast gör.
Vanligtvis ställer man fram foton på de avlidna. Många anser att bilder på levande inte bör placeras på samma ställe, vilket kan vara gott att göra skillnad på. En del lägger fram några saker som tillhört de döda för att ge en starkare prägel på platsen.
Före man kallar på dem, brukar en del be en bön till något de håller för att vara ett beskyddande väsen, för att försäkra sig om att det bara är den anhörige som kommer till platsen, medan andra förutsätter att det är en “privat” diskussion och har den avsikten i bakgrunden när de kallar på sin anhörige.
Oavsett om man noterar någon förändring i atmosfär, känsla eller stämningen i rummet efter anrop (många menar att det är genom förändringar i dessa som man märker att den anhörige verkligen är närvarande eller ej) så pausar man en liten stund för att vänta in den anhörige.
Därefter bekräftas närvaron (genom ett “hej!” eller “välkommen”) och man börjar småprata lite. Vad som händer i livet just nu och hur man har det mm.
Efter det kan man antingen ställa frågor till den anhörige och tolka förändringar i ens egna tankar, känslor eller rummets stämning som svar på frågorna.
När det är gjort brukar de flesta tacka dem för att de kom följt av en allmän bön om välsignelse över den anhörige eller liknande.
Mat och dryck som ställs fram brukar lämnas över natten och tas bort och kastas dagen efter. Många anser att gåvor av detta slag ger energi till de anhöriga att kunna verka mer på “vår sida” av livets gräns och är ett god gest som ofta får de tidigare ignorerade anhöriga att vilja komma tillbaka till platsen och ta del av livet som vi lever.
De flesta anser också att olika typer av doft och rök har en stark inverkan på de döda och därför tänds rökelser av olika slag. Oftast väldoftande rökelser för att de döda ska tycka det är angenämt att komma. En sandelträpinne är ofta en gest god nog.
Hur ofta man bör vara närvarande och skapa kontakt vid den plats man ställt upp varierar, enligt de flesta utövare. En del väljer att ofta kalla, prata med och erbjuda mat, dryck och doft till sina anhöriga för att göra kontakten stark och levande. Andra gör det bara vid högtider och den dödes bemärkelsedagar, eller när behov uppstår.
De upplevelser man sedan får när man börjat skapa en meningsfull relation till sina döda anhöriga är ens egen ensak. När man börjar levandegöra relationen med döda anhöriga kan det ibland vara en ganska omtumlande upplevelse. Oavsett om det verkligen är de anhöriga eller inte så har man skapat en ny helhet i sin egen relation till en av livets större saker, vilket i sig kan bli leda till omtumlande upplevelser. I de flesta fall lugnar upplevelserna ner sig efter en tids praktik, ungefär som dammet lägger sig efter en sten fallit på plats. Skulle man få några negativa upplevelser, bör man utforska varför och försöka komma på lösningar och kompromisser och handskas med det inom ramen för den nya helheten. Med det menas att man inte bör avsluta alltihop bara för att man möts av nya upplevelser, utan ta itu med dem och fortsätta.
Barn och gamla pratar ofta med de döda. Oavsett om de bara anses existera i deras egna sinnen eller ej, ger det naturlig meningsfullhet och är ett sätt att bibehålla en levande och sund relation till döden och de som gått före oss. Att bejaka detta och tillägga element som gör relationen till en stark och livfull del av sin tillvaro är, åtminstone som jag ser det, något som är värt att ägna lite tid åt medan man fortfarande lever.
Filmen “Kloka Gubben” från 1938 är en av de få jag hört talas om där vår gamla botetradition står i fokus.
